Jag älskar mitt liv

”Förlåt, jag älskar er villkorslöst. Men jag kan älska er ännu mer från den här sidan. Sidan där jag har förstört allt mitt självförakt. Till min älskade familj, ni hade inte kunnat göra något annat. Er för evigt. Tove.” Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Och jag undrar hur många gånger jag har tänkt ”jag älskar mitt liv” idag, tänkte det i ca 2h i sträck på spa:t imorse och sedan har det fortsatt. Hela dagen. Jag älskar mitt liv! louisechf. En inspirationsblogg med fokus på resor och mat. Kontakt:louiselchf at gmail.com. Antal besökare. Jag älskar mitt liv på landet. Närheten till djur och natur det är livet! Välkommen! Follow Mitt liv som bonde on WordPress.com Mittlivsombonde.se. Mittlivsombonde.se. About; Höna eller tupp? Automatisk hönsdörr! Hönsguide! Tips på världsenkelt bröd! Kläder från RevolutionRace! Egentligen kanske det inte är eller bara mitt liv jag älskar, utan mer mitt sätt att leva det, att vara i livet, att våga kasta mig ut på äventyr, med lite bära eller brista, men jag har sedan i våras varit så medveten om detta med känslan av att bejaka när själen säger JA. Jag älskar dig djupt och berättar för andra om dig. Mitt liv har fått mening, jag känner att du hjälper mig. (BRYGGA) Ja, min tillit till dig, den blir starkare för varje dag. Jag sätter dig främst i mitt liv och följer din lag. (REFRÄNG) Åh tack, Jehova, för allt gott som du ger. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. – Jag älskar mitt liv. Det vänder 360 grader från natt till dag. Vem vet, kanske är jag tillbaka i politiken imorgon, men just nu känner jag att det vore roligt att få göra ”Los Mendez” i Sverige. Jag missade visst att skriva dagens #introspektion igår och det finns ju alltid en mening med allt, eller hur? För just detta är något jag älskar med mitt liv! Det blir alltid som det ska.Om jag missar eller glömmer är inte hela världen. Jag är värdefull ändå. Jag har fel och brister som alla andra Jag ger mitt liv till dig. ... Jag älskar din sanning Jag kan ta mig upp Vi älskar allt du gör Kära dotter! Ta steget ut Lev här och nu Jag fylls av beundran Det som är viktigt Någon som du En plats som ger dig ära Han finns där för mig ...

Nybliven förälder och förlora förälder

2020.07.22 19:16 pretyflyforawhiteguy Nybliven förälder och förlora förälder

Jag är nog definitionen av en lurkande lurk här på reddit. Jag gillar inte uppmärksamhet men jag måste lätta mitt bröst lite känner jag. Har en stabil relation och älskar min familj men vi (jag) är ingen riktig delare. I fredags så blev jag far för första gången i mitt liv. En dramatisk förlossning som slutade i urakut kejsarsnitt. Idag har jag suttit vid min egen fars fötter och hållit gråten i halsen i schack. Min pappa diagonserades med lungcancer för 1/2 år sedan. Den har spridit sig till mage, hals och hjärna. Jag försöker balansera lyckan av att ha fått en frisk son samtidigt som det känns som att jag knappt kan andas av att förlora min far. Har någon varit i liknande situation? Hur hanterade du smärtan? Jag vet inte vart jag ska ta vägen..
submitted by pretyflyforawhiteguy to sweden [link] [comments]


2020.07.21 18:15 debe1135 Rädd för att söka jobb

Hejsan allesamman, ny användare här, gjort kontot delvis för att få lite input från andra angående hur jag kan förbättra min nuvarande sits, den nuvarande sits har lett mig till djup depression och jätteångest.
Bakgrundsbeskrivning
Jag studerar till vardags på ett mindre lärosäte där jag läser högskoleingenjörs programmet industriell ekonomi, jag har hittills läst två av tre år med blandade betyg (80% 4or, 20% 5or) och har inte medverkat något alls på föreläsningar då jag arbetat nästintill heltid, arbetet har varit under dagtid, detta har gjorts för att få ekonomin att gå runt och därför har studierna mest bestått av att ta igen föreläsningsmaterial som finns tillgängligt på läroplattformen pingpong samt gått igenom rekommenderade kurslitteraturen. Utöver studier och arbete har jag en son att ta hand om som jag fick som väldigt ung. Jag vet redan här att jag inte alls är attraktiv på arbetsmarknaden men har ändå browsat runt på nätet efter ingenjörsrelaterade jobb, dels för att se vad som finns men även för att försöka landa ett redan innan avlagd examen då jag jättegärna vill ha en fot in i arbetslivet för att både få ett försprång men även eventuellt säkra ett fast jobb redan som nyexaminerad. Som person har jag tyvärr inte lyckats med något speciellt, jag har endast arbetet på lager under gymnasietid, efter gymnasietid och nu under högskoletid, som person har jag inte några märkvärdiga egenskaper då jag tyvärr alltid varit socialt handikappad, jag har inga vänner utöver sambon och har pga mina omständigheter inte hunnit lära känna någon under min studietid då jag prioriterat tid utöver arbetet och plugget med familjen. Det värsta är tyvärr att trots att jag snittar 4or inte känner mig kompetent, jag känner att jag inte kan något alls i relation till vad som sökes efter på jobbannonserna, jag har därför börjat känna mig helt hopplös och undrar dels om det ens är värt att fortsätta utbildningen eller om jag bör släppa det helt och hållet och fortsätta jobba på lager eventuellt kombinera med ett extra jobb, jag har inga som helst problem med att arbeta och älskar att ha pengar för att skämma bort familjen när jag kan. Det som gör ont är att jag helst hade velat avklara högskolan och få ett jobb som jag trivs med och där jag kan lära känna människor för hittills ser mitt liv tyvärr tragiskt ut sett till den sociala aspekten.
Jag har väldigt mycket mer att tillägga men känns som att jag gör det omotiverande för läsare att beta av detta. Tackar så mycket till er som tagit er tiden att läsa igenom och hoppas gärna på att höra från er både hur jag ska göra samt om någon känt likadant som jag gör nu.
Värt att tillägga är att jag inte bryr mig alls om lönen då jag är en människa som anammat en minimalistisk livsstil och hade kunnat arbeta som ingenjör med lägsta tänkbara lön och kunnat kombinera med ytterligare arbete för att komma runt alla kostnader (hyra etc).

submitted by debe1135 to sweden [link] [comments]


2020.06.09 20:46 h3ro1n1e hej. jag är inte säker på vad jag vill uppnå exakt med den här texten, men jag känner att jag äntligen måste nå ut till någon, jag förväntar mig inte någon älsk

ledsen, det är en vägg med text, det är ganska allvarligt om du inte har energi att läsa allt jag förstår helt.
jag gillar att prata på engelska, min svensk är inte perfekt, men jag ska prova att skriva som bästa jag kan. jag ska inte använda google translate kanske jag vet inte några ord, men jag är säker ni ska förstora? mig och jag ska skriva alt med små bokstäver.
jag har kommit till Sverige i 2016 och har varit här nästan 5 år. jag har kommit från Lettland så jag passar som en svensk kille faktiskt. blont hår, gröna ögon, vem bryr sig. jag ska bli 27 snart och känner att mina dagar är numrerade.
i början jag var i SFI så jag kan lära sig svensk snabbare, men jag fick ett job ganska snabbt och kunde inte gå på SFI längre. i princip jag jobbade industri jobb. inte glamoröst arbete men vad du än vet. jag var glad att jag kunde arbeta och jag lära sig svensk, men utan paper från sfi.
jag hade inte den bästa barndomen som det visar sig, det skulle ta för lång tid att förklara allt, jag vill inte ta era? tid så mycket, men mina föräldrar är alkoholister och missbrukaremina. inte min mamma men hon dricker mycket men hon gjorde det bästa hon kunde, jag skyller inte på henne för någonting bara för att inte lämna min far. jag var väldigt ung när dessa problem började, 6-7 år kanske och dessa problemer har faktiskt inte slutat, men vi bor inte tillsammans längre så det spelar ingen roll, men skadan hade redan gjorts och det jagar mig fortfarande. självklart när jag var liten jag kunte inte försvara mig, men med tid jag kunde, men det var väldigt konstig att ''fight'' din far av många anledning.
Lettland påverkas mycket av Ryssland så du bara STFU och lev hårt. Det är bara mentaliteten där. min syster fick samma skada, men hon kom ut och såg aldrig tillbaka, jag var väldigt glad att hon gjorde det. hon är 5 år äldre än mig. så jag var kliniskt depressed och suicidal vid 10 och räknar. jag visste inte vad att göra. jag visste inte vad jag kan göra. jag ringde polisen en gång, de gjörde ingenting. ser tillbaka på det nu jag kunde jag göra så mycket, men när du är en barn du vet inte vad ska göra och jag var skäms över att min familj var jävla galen. jag också ville inte att någon skulle veta om det. de jävla tråkig.....fan
alla fal, mina föräldrar har varit i Sverige lite mer än jag, så när min ''far'' krossade mitt sista hopp/dröm i Lettland, jag hade inget annat val än att komma till Sverige. Vid denna punkt jag var 22 nånting. självklart jag är inte helt retarded, jag vet Sverige är ett bra land så även om jag ville dö varje dag, jag var lite upphetsad att komma här och kanske förändra mitt liv, men jag fattade snabbt att de spela inga roll var jag är, vem är jag med, med/utan föräldrar, min huvud kemi? är totally fucked. jag kan inte ta det här längre. även gå ut din sängen tar så mycket energi, det är löjligt....
hela tiden vi har varit i Värnamo/Jönköpings kommun. så vid denna punkt, jag vill köpa en pistol och just go away. jag visste att de ska bli problematisk at fick pistol på grund av jag är mycket blyg och jag har inga connections. jag provade, lita på mig :D men kunde inte. så jag bara jobbade och fantasera bara om dö varje dag. jag är säker på att jag inte är den enda. de bara jävla suker och jag kan inte göra mycket. jag vet inte alla Svensk regler och så vidare, det var också en stor problem faktiskt.
ocskå vi var 3 människor på ett lägenhet :D no comment. så med tid jag visste inte vad att göra. jag kunde inte ta det längre. jag var 100% walking dead. jag kunde inte säga att min far är en alkoholist och ocskå vem bryr sig nu. ingen bryr jag är väl över 18, gör vad du vill och jag visste det, men jag kunde inte göra mycket. jag hade ingen vänner i Sverige. jag vill inte bry någon, jag är för blyg. min mentala var bara fucked och jag undrade varje dag hur och varför jag fortfarande lever.
så vid ett punkt jag hade över 100k kr på min konto tro det eller nej, men det roligaste är jag hade mycket pengar, men för mig de spela inga roll, jag kan inte göra ingenting med det och pengar för mig gjorde mig aldrig lycklig. Cliche, jag vet. jag ville inte känna död inuti. jag har bokstavligen en tattoo över min bröst ''öppnar inte död inuti''...
Många gånger jag behövde att sova i min föräldrars bil, jag jobbade första skiftet i den tid och vi började jobba 05:00 men min far började kl 13:00, vi hade olika jobb alla fall, så jag provar att sova, men han är fortfarande druckit och klockan 00:00 han tänker att laga potatis och sjunger :D jag menar även att minns det nu, jag vill att gå på hans hus nu och........ han brydde sig bara inte om något annat än sig själv.
jag har över 100k kr men jag sovar i bilen. you can not make this shit up. så vid ett punkt jag har ingen pistol, kan inte döda själv, du kan, men jag är rädd att göra det på annat sätt... och jag väntar på min lägenhet över ett år nu. när fredag kommer du är lycklig, jag kan koppla av äntligen!!!!! nej, jag kan inte. när fredag kommer det är säker de ska dricka 3 dagar i rad, fredag, lördag, söndag, varje vecka. jag skulle jobba 7 dagar i rad sedan åka hem, det var så dålig. jag var som 24 på denna punkt och fortfarande kändes som en barn, jag vet inte vad jag kan göra om min situation.
jag hade ett lite hopp om att jag äntligen skulle berätta för någon om min situation, skulle jag bli räddad. ja visst. försäkringskassan och Värnamo kommun vet om min situation nu, de bryr sig inte. du är nästan 27, fixa din lögn sluta vara en tik. jag håller men jag kan inte göra det ensam längre, jag kan bara inte.
så jag dricker inte, jag har ingen att gå, så varje vecka jag började att gick till annat stad i Sverige. Göteborg, Jönköping, Stockholm, Borås.... jag tappade bara min huvud, längre bort från mina föräldrar, det var bättre. utforskade staden, gick till många fotbollsmatcher. Jag gillar AIK mest, men jag också gillar Hammarby/Djurgården/IFK Göteborg :D jag vet jag vet, jag är en plastic. jag är inte personligt inblandad. jag älskar alla. så jag äntligen fick min lägenhet, det var 2-3 år tillbaka. efter jag fick min lägenhet, har ingenting förändrats, jag var 1% lyckligare men allt missbruk hela mitt liv har bara förstört mig och att jag alltid var ensam, det spela ingen roll var jag var, med vem....
så, jag slutade min jobb 8 månader tillbaka på grund av om jag jobbade där längre, jag skulle ha dödat mig själv vid lunchtid framför alla. jag är inte en skadlig person, jag vill inte involvera någon i mina problem. jag skulle säga i 10 ården jag agerade framför alla att jag var okej, så andra människor, främlingar, kollegor märkte inte något och även om de inte är säker på att de skulle ha gjort något, jag agerade framför alla så att de inte skulle känna sig dåliga, jag kunde inte förfalska det längre, jag kunde bara inte.
enda lösningen jag kunde tänka på är att sluta och stanna hemma där jag inte kan skada någon annan än mig själv. så jag ljög till min chef, jag sa jag fick en annat jobb, jag kunte inte säga till honom jag vill dö varje dag, jag bara kunde inte... jag ljögade till alla. jag är inte okej. jag har inte varit okej sedan jag föddes.
så, 8 månader jag har varit hem faktiskt. jag hade inte balls att döda själv. vilken plats kommar pengar? jag hade pengar, men efter tid jag tog låner från banken och nu jag är skyldig pengar till regeringen som galen pengar. jag bara inte bryr mig längre var mitt liv slut, ingen vet om min smärta, jag är bokstavligen ''the loneliest boy in the world''. jag är bokstavligen i mars jag provade fick hjälp första gånger i min lev, jag visste inte vad att göra längre. jag visste inte vad att göra min hela liv.
alla fal, jag gick till Värnamo psykiatriska, berättade de vad jag sa till er och de allt. De provar att hjälpa, men med corona allt är långsam och alla fall jag väntar 3-4 veckor till ett möte varje gång. jag använda anti-depressants, men ett sak har inte förändrats. Så en vecka tillbaka jag provade ecstasy/MDMA första gång i min lev och det var helt banbrytande jag var inte depresserad längre och jag omedelbart började spela musik xD
jag ville alltid göra det men min depression tillät det inte, men jag tror att det är för sent nu. jag är inte delusional, jag vet det ska ta några år när du ska bli bättre och så vidare, det ska ta mycket tid om du ska även få pengar från det, men det är bokstavligen det enda som ger mig glädje och det handlar inte om pengarna. mina läkare sa att de skulle nå ut till Värnamo kommun för att se om de kan hjälpa, de är inte intresserad att hjälpa mig. Försäkringskassan samma. Jag hade sjukpenning och bostadsbidrag från läkare. de förnekade båda, samma som Värnamo kommun.
de tror bara inte på min situation jag har ingen aning faktiskt och jag har inte energi att ''fight'' längre än mindre gå på jobbet igen, jag kommer bokstavligen att dö den första dagen, jag kan inte förfalska det längre, om någon på denna punkt skulle fråga mig just nu ''Hur mår du?'', jag ska säga ''jag vill att döda själlv varje dag, hur mår du?''
just nu vet jag inte vad jag ska göra längre. med min sista styrka gick jag till arbetsformedlingen, berättade för dem om min situation, de kan inte göra mycket, jag provar att hitta en jobb, det är bästa jag kan göra, men med corona och min problemer, ingen ska rär mig nu och jag skyller inte på dem. varför vill du ha en instabil kille på din arbetsplats? vid denna punkt jag är låg pa mat. jag kommer äntligen slut på pengar denna månad och jag är så glad att jag inte ska behöva känna smärta längre. jag kan inte ta detta längre, men ändå gör allt ensamt och ingen tror mig också, det är jävla galen :D allt jag kan göra är att skratta och gråta om min själv.
jag förstår om någon skulle säga ''kille, du är nästan 27 år gammal. varför du kan inte leva din lev? glöm det förflutna och gå vidare'' igen, jag håller. tyvärr jag är inte tillräckligt stark. jag är inte säker ni kan säga nånting att kan hjälpa mig vid den punkt. det är en dålig situation och naturligtvis i slutändan, det är mitt fel jag är här.
det är ledsen jag är en snygg kille med en anständig hjärna jag kunde bara inte inse min potentiella, jag har varit ensam hela mitt liv och gick genom en galen skit. jag vet inte om det är tillåtet här, men om någon är intresserad av att prata med mig är jag öppen för förslag....
Liksom, jag älskar Sverige, but I hate myself limitlessly.
EDIT 6/10/2020 - 14:31 Hej killar. Tack för alla dina meddelanden, de betyder mycket för mig. Jag vaknade och känner verkligen bedövad faktiskt. Jag vet inte vad jag realistiskt kan att kan börja göra för att ändra mitt liv. Jag ser mina problemer, ser inte lösningar. Jag måste oroa mig för mat, hyra och måste faktiskt börja få verklig hjälp. Jag vet inte, verkar bara omöjligt att göra något av det här just nu :/
EDIT 6/10/2020 - 15:08 Jag ska gå ut nu och lyssna på Mac Miller. Ger lite glädje. Jag tror att detta ska bli min sista rapport, jag ska försöka göra vad jag kan, men det känns bara så ledsen, allt.
EDIT 6/11/2020 - 03:04 Hej. Jag är verkligen öppen för att få nya vänner även om ni sa att du bryr dig om mig, jag känner mig ensam och vill inte känna mig ensam. Om du är intresserad av att prata lite mer regelbundet med mig kanske vi kan byta sociala, leta efter varandra och motivera varandra att göra bättre. Jag vet inte. Jag kan verkligen inte göra detta ensam och jag behöver hjälp, det är sanningen.
Håll dig säker, ta hand och älska varandra.
submitted by h3ro1n1e to sweden [link] [comments]


2019.04.06 18:30 IamEzalor Lose Yourself - Eminem, 2002 (Engelska > Japanska > Somali > Thai > Hindi > Svenska)

Om du har en match eller en chans, se
Gör omedelbart vad du vill
Har du eller trycker du på det?
 
Oh! Hans händer var tunga på knä, knän och armar.
Hans ryggmums spaghetti är kräkningar.
Hon är en erotisk person. Men ytan ser stabil och klar
Men han kommer fortfarande att glömma bombattacken
De skrev allt väldigt högt.
Hon öppnade sin mun, men hon citerade inte.
Detta är rädsla. Hur är det Alla skämtar.
Timman har kommit och det är över.
Gå tillbaka till det faktum att du täcker vikt.
Lazy man gone Han klagade. Han var arg men gjorde inte.
Sluta med den här saken Nej, det har han inte. Han vet
Deras hela kropp beror på nätsladden. Men det här är inte sant, det är ett strå
Han vet, men det är ett slöseri som han vet.
När han återvände till detta hus var det dags.
Återgå till skärmen igen i den här mappen.
Avbryt denna gång, förhoppningsvis kommer han inte att passera
 
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du är bättre
 
Hans själ sprang bort från honom
I denna värld, snälla gör mig kung.
Vi flyttade in i den nya världsordningen
Normalt liv är tråkigt, men det är svårt.
Närmare döden blir det bara svårare.
Huset blev varmt. Hon slog upp
Alla dessa moln är i det, separerade från kusten.
Detta kallas globtrotter. Vägen är lugn.
Gud vet att han växte upp hemma, inte från sin far.
Han gick hem och kände sin dotter långsamt.
Men ta din näsa "Jag är här i kallt vatten.
Dessa kepsar vill inte vara fulla "Det är roligt.
Hon gick till shima
Han sålde bunkarna på näsan.
Snart växte det Jag tror att det finns gamla par.
Men rytmen fortsätter: Dada damm, far Dada
 
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du är bättre
 
Inget annat spel, vi kommer att ändra din överklagande.
Två hundar skära denna mödras säng precis som en bur.
Första gången jag spelade förändrades min lycka.
Jag biter och spyttar och den kommer på scenen.
Men jag skyddar "gymnastik" och faktiskt undertecknar
Jag tror att någon betalar en piperör
Det finns smärta i hela familjen
Faktum är att jag inte körde runt 9 och 1
5 Och jag kan inte ge ett riktigt familjeliv
"Eftersom den mannen inte köpte denna underbara måltid
Det finns ingen film för Mahi Fisher, mitt liv är inte.
Den här tiden är tuff och det blir svårt.
Lägg till min papperskorgen till spill och vatten, även med chips.
Min far och far är bland oss.
När min mamma ropade, ville jag inte göra det här.
En plats och den andra dagen
Jag förstod att jag gillar luft.
För att göra rum eller göra gel eller skal
Framgång är det enda valet av mamma.
Min mamma älskar dig men tåget säger
Jag är inte för gammal för att vara i Lot i Salem.
Här går jag, mitt skott: mina ben kommer inte att tas bort
Detta är det enda tillfälle jag någonsin har träffat.
 
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du är bättre
 
Du kan göra allt i ditt sinne.
submitted by IamEzalor to sweden [link] [comments]


2019.04.01 19:50 Alajv3 Avgång och ny huvudmoderator

Åhörare, ledamöter av Sveriges Iksdag,
Efter nästan 9 månader eller något i den stilen är det till slut dags för mig att kliva av som talman och som huvudmoderator.
Innan jag går in på det vill jag säga några ord om vad Iksdagen har betytt för mig personligen.
Som många av er säkert vet är jag rätt så ung, jag gick med i Iksdagen 2016, då var jag 13 år. Det är en ålder där man är väldigt lättinfluerad av andra människor, och en period i livet då man lär sig att gå från en tolvårig snorunge till någon åtminstone lite vuxnare (eller inte, beroende på vem man är). För mig har Iksdagen varit den största livsförändraren hittills, kanske den största under hela mitt liv? Det kan endast tiden utvisa. Men under dessa ca 3 år har jag lärt mig så enormt mycket, hittat mitt stora intresse och i allmänhet lyckats bättre i livet. Det är tack vare låtsasposter som inte spelar någon som helst roll alls i verkliga livet jag har fått känna mig viktig, tack vare dem som jag har fått ett självförtroende och känt att någon faktiskt tror på mig. Iksdagen har också bidragit till min stora intresse i de samhällsorienterande ämnena och det är till stor del pga rollspelet jag har blivit den jag är.
Utöver att hjälpa mig i skolan och stärka mitt självförtroende så är det via Iksdagen jag först kom i kontakt med riktiga partier och riktiga ungdomsförbund, och det är faktiskt anledningen till att jag engagerade mig i något från första början. Något jag än idag håller kvar vid och älskar mer än aldrig förr.
Iksdagen har med andra ord betytt obeskrivligt mycket för min utveckling och jag önskar verkligen att jag hade kunnat ge samma möjlighet till andra, att få se dem växa och gro som människor.
Tyvärr så tar min personliga resa med det arbetet slut här och nu. Det var inte planerat och jag är lika ledsen som åtminstone några av er är.
Det är inga nyheter för er som har varit med länge att jag fick ta över rollen som talman i rätt så osäkra tider, och slutligen rollen som huvudmoderator i den kanske allra stormigaste tiden hittills. För mig personligen var det en tid då jag mådde extremt dåligt, men av någon anledning valde jag ändå att sitta kvar. Kanske skulle det bli bättre? Det var rätt så naivt att tänka så, vissa sår kommer inte kunna läka, åtminstone inte medans jag är kvar. Den tiden var jobbig på många sätt, främst för att jag kände mig utsatt från flera olika håll, fick hot och det gick till och med så långt att jag blev doxxad av en bannad föredetta medlem.
Mot slutet av året gick det mesta nedför. I princip hela min tid som talman och huvudmod har varit en jävla (ja, det är inte parlamentariskt språk men det är min sista dag så det är okej) dramashow och fokuset från spelet som vi alla kände till och älskade försvann helt. Jag valde till slut att lägga ner simulationen, men det ska sägas att det inte var ett lätt val. För som jag skrev tidigare trodde en del av mig att vi fortfarande skulle kunna ha en simulation, men påfrestningen var för stor och det var ett projekt som rann ut i sanden. Jag står för att det till stor del var mitt fel, jag borde ha försökt driva spelet frammåt. Men jag orkade inte.
Så spolar vi fram tills idag, den första april 2019. Ska jag vara helt ärlig så önskar jag nästan att hela den här cirkusen var ett dumt aprilskämt, men så kul ska vi inte ha det. Som ni alla bör veta vid det här laget eftersom ni nog är rätt så inne i det hela så hade vi en våg av nya medlemmar som kom och intresset för att starta upp simulationen fanns mer än på flera år. Senaste dygnet har vi haft fler medlemmar som har skrivit än vad vi har haft senaste säkert 1.5 året. Och jag hade jättegärna varit med er med att bygga upp den här simulationen.

MEN

När en före detta medlem så desperat försöker stoppa det att hen till och med ringer och smsar till familjemedlemmar och utger sig för att vara "en oroad vän" till mig. Då har det fan gått för långt. Allt. För. Långt. Sånt här beteende är inte okej någonstans.
Jag känner personligen att det är inte värt det längre för mig. Varför ska man lägga ner tid på något när någon så aktivt försöker förstöra det? Jag förstår verkligen inte hur man kan vilja jobba så aktivt med att förstöra för andra, det förblir ett mysterium för mig.
Och med dessa ord avgår jag härmed som talman och huvudmoderator. Vissa har blivit bland mina bästa vänner under resans gång, andra mina största fiender. Jag hoppas för allt i världen att ni som fortfarande vill vara med i en simulation gör det, få saker kunde göra mig så stolt som det.
Med hänvisning till Grundlagen 2 kap. 6 § utser jag härmed troe2339 till ny huvudmoderator, och talman tills dess att det första valet är utfört ELLER att den nye huvudmoderatorn väljer att göra något annat.
Och ja, han må vara dansk men jag har följt hans talmansarbete i över ett års tid och jag är helt övertygad om att han är rätt person för att få denna simulation på fötter igen.
Tack för denna tid,
Alajv3, avgående föredetting
submitted by Alajv3 to iksdagen [link] [comments]


2019.03.17 18:36 waaarp I am a french student looking to share a flat with people in Stockholm from May to July. Can anyone help me as to what are the steps i should follow (paper, personummer...) in order to do it properly and find a flat?

Hi ! My name is Camille, i’m a 22 years-old french sociology student, who took a break from university this year. I am looking to live in Stockholm from mid-april to July ! I am passionated by the country and want to discover it more, i will also be working on my next uni project about migrants who live in Sweden. I’d like to meet people and enjoy the stockholmer life, so i am looking for a flatsharing anywhere around Stockholm, with people from Sweden or anywhere able to show me the city or introduce me to some people :)
So here i am looking for your advice, basically the title haha. I can speak fluent english, and still am progressing in swedish, so do not hesitate to contact me ! Thank you very much for reading.
Hej ! Jag heter Camille, jag är 22-årig, jag är en fransk sociologistudent, och tog en paus från universitetet i år. Jag skulle vilja bo i Stockholm, från mitten av april till juli ! Jag älskar landet och jag vill upptäcka det met, och arbeta också på mitt nästa universitetsprojekt, om invandrare som bor i Sverige. Jag skulle vilja träffa människor och njuta av stockholmers liv, så jag letar efter ett flatshare någonstans runt Stockholm, med människor från Sverige eller något annat land som kan visa mig staden eller presentera mig för vissa människor :) Jag kan pratar flytande engelska, jag går fortfarande på svenska, så tveka inte att kontakta mig ! Tack för att du läser !
submitted by waaarp to stockholm [link] [comments]


2019.03.17 18:16 waaarp I am a french student looking to share a flat with people in Stockholm from May to July. Can anyone help me as to what are the steps i should follow (paper, personummer...) in order to do it properly and find a flat?

Hi ! My name is Camille, i’m a 22 years-old french sociology student, who took a break from university this year. I am looking to live in Stockholm from mid-april to July ! I am passionated by the country and want to discover it more, i will also be working on my next uni project about migrants who live in Sweden. I’d like to meet people and enjoy the stockholmer life, so i am looking for a flatsharing anywhere around Stockholm, with people from Sweden or anywhere able to show me the city or introduce me to some people :)
So here i am looking for your advice, basically the title haha. I can speak fluent english, and still am progressing in swedish, so do not hesitate to contact me ! Thank you very much for reading.
Hej ! Jag heter Camille, jag är 22-årig, jag är en fransk sociologistudent, och tog en paus från universitetet i år. Jag skulle vilja bo i Stockholm, från mitten av april till juli ! Jag älskar landet och jag vill upptäcka det met, och arbeta också på mitt nästa universitetsprojekt, om invandrare som bor i Sverige. Jag skulle vilja träffa människor och njuta av stockholmers liv, så jag letar efter ett flatshare någonstans runt Stockholm, med människor från Sverige eller något annat land som kan visa mig staden eller presentera mig för vissa människor :) Jag kan pratar flytande engelska, jag går fortfarande på svenska, så tveka inte att kontakta mig ! Tack för att du läser !
submitted by waaarp to TillSverige [link] [comments]


2019.03.16 00:38 spejsad Det är kämpigt

Jag skriver av mig i hopp om att det ska ska kännas bättre.
Har en dyster period i mitt liv. Min pappa fyller 70 idag och ligger på sjukhus. Han har en allvarlig bakterieinfektion i sitt ben som krävt 6 operationer hittills, läkarnas prognos är att det blir 5 till. En överhängande risk finns att han får amputera över knät och att infektionen inneburit, och kan innebära, ett livshot. Min pappa har gjort mig till den jag är, utan honom hade jag inte varit tillstymmelsen till den pappa som jag är för min egen son, eller den make jag är till min hustru, eller vännen till mina närmsta som jag vill att man alltid ska kunna lita på. Han har varit en stark tyngdlyftargubbe och stöttepelare under min uppväxt och att se honom så försvagad, så förminskad slår mot mig så hårt... Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på den känslostorm som härjar i mig nu. För en del kanske det är ett lyxproblem, det faktum att jag har en familjemedlem att älska så mycket och vars sjukdom påverkar ens känslor så kraftigt, men jag rår inte för det.
Min mamma är en hoarder. Vi snackar alltså om att huset inte har kunnat dammsugas på 10 år för att det ligger så mycket bråte överallt. Jag har inte hört det själv, men jag kan garantera att grannskapet snackar om hur hemskt det ser ut hos dem. Hon satte en kil mellan henne och mig när jag var i tonåren med hennes vägran att inse att hennes hem och hennes (oförmögna) sätt att sköta det innebar en både psykisk och fysisk påfrestning för mig. Sedan dess, och sedan jag till slut flyttade därifrån har jag försökt jobba med henne så gott det går vid sidan av mitt jobb och mitt eget familjebildande. Sonen har aldrig varit hos dem eftersom det är en livsfarlig miljö för ett barn. Jag har så ont i magen av hur det ska gå för min pappas rehabilitering, oavsett hur eländet med infektionen slutar, för det går fanimig inte att gå med kryckor eller rollator i hemmet. Fy fan för att behöva åka in på äldreboende när man är 70 på grund av sin fru (som han ändå älskar). Jag är också rädd att hygienen i hemmet kanske är den bakomliggande orsaken till hans infektion. Vill inte inse det, men jag kanske hatar min mamma för det här. Men det hjälper ju inte mot hoarding-problemet om man ska tro vad som skrivits om sjukdomen. Då ska man bara vara glad och positiv mot den sjuka, vilket blivit tröttsamt efter alla dessa år. Det finns för övrigt inte ett skit i Sverige, vad jag kan hitta, i form av stöd för det här problemet.
Jag är pappaledig sedan 6 månader, planerar att vara det i 6 till. Vi ska flytta för att hamna närmare de förskolor och skolor som vi vill att sonen ska få gå i, vilket innebär att jag måste hålla ihop för att flyttpacka, stötta min pappa på sjukhuset och efteråt, vara en fungerande pappa till min son, försöka förmedla allvaret i hemmets skick till min mamma (vägran att förstå finns fortfarande där) och också hålla ihop själv.
Jag gav nyss upp mina drygt 3 år som tobaksfri med en snus. Det kändes ganska bra. Hoppas jag lyckas sluta innan sonen hinner förstå och snappa upp min ovana.
Tack om ni orkar läsa.
Edit: Vad många gulliga människor det finns, var inte beredd på att få så mycket positivt gensvar på detta. Det hjälper verkligen, klyschigt som det kan låta att säga så. Jag har kusiner på mammas sida som vuxit upp med mycket häng hemma hos oss, och de har erbjudit sig att hjälpa med den praktiska biten vad gäller rensning. Det är bättre än att jag klampar in och tvångsstädar eftersom min och mammas relation är så infekterad vad gäller hoardingen, det blir ingen hållbar lösning, framförallt inte för min pappa. Större risk att hoarden är tillbaka inom kort då också. Min fru blev ledsen av att se mig falla tillbaka på snuset. Hoppas hon finner det i sig att förstå att det inte råder normala omständigheter.
submitted by spejsad to sweden [link] [comments]


2019.02.06 18:46 throwswedishdude Behöver skriva av mig ang jobb

Har vart anställd via ett bemanningsföretag ( förkortas BF framöver) i 19 månader. Haft kontrakt som varat mellan 1-6 månader och uppdaterats när slutdatum närmat sig. Har vart på 2 st arbetsplatser. Fick nu förlängt igen :(
Uppdrag 1 varade i 13 månader, det tuffaste jobbet jag vart med om. Mycket svårt att hitta folk som orkar med. Körde på med mycket övertid eftersom lönen var tvungen att byta pga hälsoskäl. Lämnade stället på god basis och var välkommen tillbaka att jobba extra om det skulle behövas.
Uppdrag 2 som är pågående är hos ett kanon företag. Kan tänka mig jobba där några år tills jag vet vad jag vill göra, trivs jättebra. Har legat bra till i prestationen och chefer samt personal är nöjda. Jobbat 50-60 timmar i veckan sen November. Hoppades på att få en fastanställning eftersom ett flertal av ordinarie personal slutat sen jag började. Vet att dem kommer anställa några av oss på bemanning.
Är mellan 25-30 år och bor fortfarande med föräldrarna. Har sökt lägenheter men ingen vill ha mig som hyresgäst eftersom jag har osäker inkomst. Mina ködagar räcker gott och väl till hos en hyresvärd men måste ha inkomst 6 månader + i framtiden.
Försökte ordna nytt jobb för 1 år sedan men efter 5 intervjuer valde de en annan sökande. Fick mycket skit ifrån BF. Har sökt en del annat men är mest skitjobb.
Uppskattar och älskar mina föräldrar men deras relation är rätt svajig just nu. Negativiteten ifrån de har spridit sig till mig. Vill bara flytta ut och påbörja mitt vuxna liv. Skaffa flickvän, ta MC-kort , slippa pendla så långt varje dag.
Orkar inte jobba övertid mer. Har levt som en eremit i snart 2 år nu och knappt träffat mina vänner. Trött varje dag, orkar bara gamea på helgerna.
Träffar min kontaktperson hos BF imorgon förmodligen, funderar på att säga upp mig och sticka utomlands och jobba lite samt läsa klart CCNA (IT-certifikat).
Ville mest skriva av mig, gillar att skriva. Min blogg har vart död sen 2008.
Vad hade ni gjort i min situation?
submitted by throwswedishdude to sweden [link] [comments]


2018.09.13 20:04 LadyManderly [Seriös] Min gamla farfar...

Godkväll reddit. Nu är det min tur att skriva av mig lite.
Idag har jag besökt min farfar och mitt besök gjorde mig jäkligt deprimerad.
Gubben är 93 år gammal och sedan typ tre år tillbaka bor han ensam i en egen, väldigt fin, ljus lägenhet i Malmö. Hans fru bor på demensboende. Tidigare bodde de tillsammans men min farfar trillade när han skulle gå nedför en trappa och sen dess kunde han inte ha koll på sin fru längre (hon brände nästan ned lägenheten när hon fick för sig att hon skulle laga mat mitt i natten). Med tanke på hur seg han blev fick hon bo på boende (hon minns inte farfar längre) och han har bott själv sen dess. Hans mående har blivit sämre med tiden, han kan inte klä sig själv, gå på toa, etc. och behöver hemtjänst närapå hela tiden.
Sedan han trillade för tre år sedan har han gått ned tjugo kilo. Jag känner inte igenom honom längre, jag brukade få stå på tårna för att krama honom och nu måste jag böja på knäna. Han är liten och skröplig. Där han bor undviker han all social kontakt som inte är absolut måste. Hans lägenhet är byggd i ett hus för äldre människor och har gemensamma ytor för sociala aktiviteter, underhållning, middag osv. men de undviker han likt pesten. Dessutom tycker han inte om sin hemtjänst ("De vet ju inte ens hur man kokar gröt!") och vill ta in på ett riktigt boende istället, där det finns sjuksköterskor och dylikt. På lördag ska han "flytta" och jag och lite mer folk i familjen hjälpte till att packa samt besöka boendet han ska flytta till. Han går från en mycket trevlig tvåa till att bo i ett hörn i ett rum som han delar med andra personer. Det ser inte ut som ett hem, det ser ut som ett sjukhusrum och trots att han inte sa någonting om det så kändes det som att han inte tyckte om det särskilt mycket. Men han vill inte bo utan sjuksköterskor sa han igen och så var det med det. Han är ju en vuxen man och det är hans beslut liksom.
När jag hjälpte till att packa hans saker så upptäckte jag hans ganska så tunga antideppressiva som han går på och jag hörde honom när han pratade med min pappa. Om hur enda anledning att han inte dör är för att folk inte låter honom dö. Jag fick smyga in på badrummet och gråta för jag klarade inte av att höra det, även om jag såklart förstod sedan länge att han är olycklig (och tro fan för det).
På lördag ska jag skjutsa min gamla farfar in på ett boende som ser mer ut som ett jäkla skyffe än ett hem och där ska han sitta och vara olycklig i allting från 1 månad till 5 år tills hans slutligen dör. Förmodligen kommer nästan varenda vaken minut där vara fylld av melankoli och tristess. Och jag känner mig så jävla hjälplös.
Det känns fel att någon som har asat sig genom ett helt liv inte ska få lov att avsluta det på något mer värdigt sätt. Jag förstår att det handlar om pengar, vi har skitmånga pensionärer i Sverige som behöver bo på boenden och det går inte att ge alla en tvårummare var med balkong och eget kök. Men när jag föreställer mig att försöka sitta i den där sängen med ett skynke runt den så tror jag inte att jag skulle klara mig en hel dag. Hur ska min sjuka farfar klara resten av sitt liv där? Och till vems nytta?
Jag känner mig så jäkla knäckt och till och med det ger mig skuldkänslor. Jag sitter hemma i en lägenhet och bor där med någon jag älskar. Till helgen kommer min farfar sitta i ett kalt rum tills han dör. Fy fan.
Fy fan.
EDIT: Tack för många fina svar och de många tipsen. Det uppskattas verkligen! Hag svara på några av er men det är så många av er att jag inte orkar alla. Jag har läst varenda ett dock!
Massa kramar och besök era mor- och farföräldrar till helgen!
submitted by LadyManderly to sweden [link] [comments]


2018.06.26 13:44 hjalpmigreddit Hjälp, jag är olycklig och känner mig fast i en relation.

Jag träffade min flickvän för två år sedan. Detta är mitt första seriösa förhållande. Min flickvän är supermysig, jättesnäll och jag tycker verkligen om att vara med henne. Men jag har aldrig varit så här olycklig hela mitt liv. Det är egentligen två saker som gör mig olycklig. Det första är att jag behöver väldigt väldigt mycket tid för mig själv när jag kan vara ostörd, annars mår jag inte bra. Min flickvän tycker detta är jobbigt och att jag inte spenderar tillräckligt med tid med henne. Ibland kan hon stå och glo på mig jättelänge och jag försöker säga åt henne att jag behöver vara själv, tycker detta är sjukt jobbigt och har försökt förmedla det.    Den andra saken som gör mig så jävla olycklig är att min hälsa har gått rent åt helvete sedan jag träffade henne. Jag har problem med självkontroll, jag kan inte dricka alkohol, då blir jag alltid så full att jag får minnesförluster. Jag kan inte heller ha onyttig mat såsom bakelser och sötsaker hemma, annars äter jag upp allting, på grund av min dåliga självkontroll. Innan jag träffade min flickvän så var detta inget problem, jag undvek situationer med alkohol och jag behövde bara ha viljekraft att inte köpa sötsaker när jag väl var i matbutiken (några minuter i veckan). Nu är det så att min flickvän älskar att baka och att bjuda hem folk (vi bor tillsammans) för att fika. Oftast blir det bakelser och tårtor över. Detta har gjort att jag ätit upp dessa godsaker och jag har gått upp i vikt. När jag träffade min flickvän så var jag i mitt livs bästa hälsa, normalviktig och god kondition/styrka. Nu är jag kraftigt överviktig och orkeslös. En lågpunkt var kanske ett halvår in i relationen när jag insåg hur tjock jag blivit, då mådde jag riktigt dåligt. Jag har pratat med henne om detta men hon vägrar att sluta baka, det är så viktigt för henne.    Jag vet att många säkert tänker att det är väl bara att avsluta relationen. Det är jättesvårt för mig, jag är ganska konflikträdd och vill inte göra någon ledsen eller besviken. Min flickvän har sagt att hon inte skulle kunna leva utan mig och att hon har haft självmordstankar tidigare i livet. Det känns lite som att jag lever under hotet att hon tar livet av sig om jag gör slut. Sedan tycker jag såklart om henne, hon har många bra sidor och jag tycker om närheten och att umgås med henne. Jag saknar det mesta av mitt gamla liv men inte ensamheten. Däremot så var jag hundra procent lyckligare för två år sedan än jag är nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag kan inte fortsätta såhär. Behövde bara ventilera lite och få ner tankarna på papper. Har ni några tankaidéer? Kan man få hjälp av någon psykolog eller liknande för sådana här problem? Känns som min konflikträdsla sätter mycket käppar i hjulen för mig.
submitted by hjalpmigreddit to sweden [link] [comments]


2018.06.05 20:52 CompetetivePotato9 Är helt utbränd, vad ska jag göra? [Seriös]

Jag är mycket väl medveten om att jag kanske kommer låta som en trött, lat och curlad 90-talist, but please hear me out. Vet ärligt inte om jag bara behöver släppa ut allt eller vad fan som händer.
Okej, iallafall. Vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag är en universitetsstudent som nyligen fick sommaruppehåll, och har sedan ett par dagar tillbaka börjat sommarjobba, ett jobb på 8 veckor. Mitt problem? Jag orkar tamejfan inte. Inte för att jag hellre sitter hemma och spelar CS, är ute och super eller för att ligga i soffan och äta chips, utan för att jag har sådana enorma motivationsproblem för att ens komma ur sängen på morgonen. Mina favorithobbies, som alltid gjorde mig glad, är jag inte ens intresserad av längre vissa dagar. Småsaker, men nödvändiga saker, som att laga mat, diska, städa m.m har mer och mer krävt mer energi för att ens påbörjas på sistone. Vanligtvis är jag så "mentalt" trött att jag bara sitter och stirrar i taket. Visst att jag haft jobbiga dagar innan, men i en sån här lång period och utsträckning har jag aldrig upplevt tidigare.
För att vara helt ärlig så har jag alltid haft lite psykiska besvär, vilket jag vägrat erkänna tidigare. Jag har aldrig sökt hjälp för detta, men är kanske något jag borde. Har alltid haft svårt för att öppna upp mig för andra personer, vilket gör att jag håller många känslor och problem inombords. Bland annat så är jag är ganska känslig, jag övertänker något extremt och får panik över allt och inget. Inget recept för att må bra helt enkelt. Men däremot är jag också ganska måldriven, har ofta en enorm kämpaglöd och ger aldrig upp, toppat med att jag är självständig. Tror jag att jag klarar något själv utan hjälp, så försöker jag med det tills det verkligen inte går längre.
Ett exempel på detta är skolan. Jag älskar det jag pluggar, men har absolut inte lätt för det. Hade inte lätt för det "grundläggande" man läste på gymnasiet heller, men ändå hade jag en stark tro på att hårt arbete alltid lönar sig. Har varit medveten, och inspirerad av mina föräldrar, om att inget här i livet kommer lätt. Man får inget gratis, utan allt kräver en personlig insats. Det är ett spår jag följt sedan jag började gymnasiet 2012.
Nu, dom senaste månaderna, är det som om allt det där är borta. Den sista tiden i skolan gick helt ärligt käpprätt åt helvete för jag hade ingen motivation alls till att plugga. Räknar med att ligga under gränsen till CSN lagom till augusti när skolan börjar igen. Och detta har nu följt med mig till jobbet. Utan att gå in på vad jag jobbar med, så sitter jag mest och stirrar. Jag får svårt att andas, jag börjar svettas och kan knappt prata för att jag får sån panikångest. Varenda muskel i kroppen är fan stenhård, har ont överallt och efter jobbet har jag varje dag en enorm spänningshuvudvärk. På morgonen är jag illamående för att jag verkligen inte vill lämna varken hemmet eller sängen, jag vill bara glida iväg till något högre sinnestillstånd.
Jobbet i sig är ganska tråkigt och enformigt, men ser det ändå som en otroligt bra erfarenhet. Samtidigt så kan det nog vara den bästa arbetsplats jag någonsin arbetat på, socialt sett.
Så, vad fan gör jag? Jag känner att jag inte är rättvis mot varken mig själv, mina kollegor eller min chef genom att stanna kvar på jobbet. Men samtidigt är jag medveten om att jag måste jobba, då den totala utgiften för hyra under juli/augusti är 10 000. Dessutom är det ju inte så snyggt heller att ha en lucka på mitt CV, samtidigt som att jag skulle kunna totalglömma en referens från arbetet till framtiden. Är helt lost alltså, helt ur balans. Från att ha gått från en strukturerad person med en plan för minsta lilla grej i livet, till en person som inte har koll på någonting längre.
Jag vill tillägga att jag inte vill tycka synd om mig själv, och jag vill inte heller att någon annan som läser detta tycker synd om mig heller. Det är mitt eget ansvar; tack vare mig själv jag hamnade här och alltså mitt eget ansvar att ta mig ur. Jag har försökt med regelbunden träning, avslappningsövningar, belöna mig själv när jag gjort något bra osv osv. Men för en gångs skull i mitt liv så känner jag att jag behöver hjälp och råd för att tar mig ur en jobbig sits. Min egen teori är ju att all denna stress och ångest suttit och bubblat inom mig och till slut exploderat, men det är ju en ganska subjektiv åsikt.
Har du läst hela vägen ner hit så uppskattar jag det något enormt, och hoppas verkligen på att någon kan komma med någon bra input som kan hjälpa mig. Kändes till och med som en lättnad att bara skriva detta.
submitted by CompetetivePotato9 to sweden [link] [comments]


2018.05.01 23:08 MarsipanRumpan Min mamma begick självmord för en månad sen och...

Jag tycker helt ärligt Sverige är urusla på självmord. Det är löjligt hur lite vi pratar, undervisar och berättar om självmord. Jag förlorade min mamma den första april 16:20 efter att hon haft bipolär sjukdom i många år. Hennes kamp vart för kraftig och depressionen vann kampen.
Någon stans har jag känt ilska mot henne för att hon gjorde det och lämnade mig när jag har hela mitt liv framför mig, någonstans är jag sur på mig själv för att jag inte gjorde mer men nu känner jag bara ilska på hur dåliga vi är i Sverige på självmord. Jag har gått i skola i 12 år snart, om en månad och en vecka tar jag studenten. Vi har pratat om hur rökning förstör dina lungor, att mobbning gör folk ledsna, att cancer är skit och hur viktigt det är att gå på idrott för att immunförsvaret ska hålla igång. Men inte en ända gång har skolor informerat om depression. Jag har varit livrädd för att förlora mer människor omkring mig efter det här och folk tycker nästan det är konstigt att jag pratar om ämnet. Det är nästan så man vill mörklägga att hon begick självmord efter det hände. Nu kan jag inte prata om hur en arbetsplats ser på depression och självmord då jag aldrig varit fast anställd. Jag pratar strikt ur min syn.
Jag pratade med mina vänner om de någon gång under sitt liv funderat på att begå självmord, och 5 av 6 svarade ja. Det kanske är tonårsproblem, det kanske är allvarligt, vad vet jag. Men de öppnade upp sig och dem hade tänkt på det någon gång. Detta kanske inte säger något om hur det ser ut. Men enligt en snabb googling så visar denna sida ett intressant citat, det står det följande "Eftersom dödligheten bland unga i Sverige är låg utgör suicid den näst vanligaste dödsorsaken bland personer i åldern 15–29 år", detta var 2016 och då dog cirka 190 personer via självmord i åldern 15-29. (Detta räknar såklart inte med misslyckade försök) och ändå så är det ingen som vill prata om ämnet.
Min mormor hade cancer när jag var barn, och även fast även hon förlorade sin kamp med en väldigt annorlunda sjukdom än bipolär så såg situationen väldigt annorlunda ut. Hon fick behandlingar gratis, dem gjorde allting, de tittade till henne nästan dagligen, hon hade rutinkollar och så vidare. Men när min mamma försökte begå självmord och misslyckades så vart hon inte ens tvingad att gå till terapi, de släppte henne någon dag efteråt och sen var det inte mer än så. Pratade inte med familjen om vad vi skulle göra eller hur vi skulle bete oss. Det bara var.
Känner rent politiskt också att vi skulle tjänat otroligt mycket pengar om vi satte in mer vård åt deprimerade och instabila människor. Varför? Vård är dyrt? Drygt en människa om dagen hoppar framför tåget i Sverige (Min source är en lokförare som pratade med oss efter det med mamma hände, så vet inte om det är sant eller inte. Hon berättade att det är något man får lära sig i deras utbildning... Har helt ärligt inte faktakollat)
Det som händer då är att folk sitter fast på tåget, kommer sent till jobb och så vidare. Tågtrafiken står stilla i flera timmar. Det kommer poliser som lär identifiera och informera familj. Det kommer folk som lär "städa upp" röran. Och sedan lär trafikverket betala för den dödes begravning plus ge arvingen en summa pengar som "skadestånd." Det är flera 100 000 kr vi snackar om totalt. Och detta händer ofta i Sverige.
Jag skulle aldrig gjort detta inlägg, för jag såg det heller inte som en grej som faktiskt kan hända. Men nu när det är verklighet så tycker jag att det är otroligt synd att ingen under hela min livstid har pratat om det. Vill bara sprida det, ta hand om era nära och kära. Säg att ni älskar dem, speciellt ifall ni vet att de har haft problem med saker i deras liv. Era vänner kan ha något sjukt jobbigt som har hänt utan att berätta det, bara att visa att ni finns där kan göra otroligt mycket förändring.
Tack till alla som läste detta långa och sena inlägg på kvällskvisten.
submitted by MarsipanRumpan to sweden [link] [comments]


2018.04.23 18:38 tabse Jag blev precis dumpad pga min hemska uppväxt

Jag känner bara att jag behöver prata av mig...
Tjejen jag har träffat i några månader har regelbundet frågat mig om mina ärr och jag brukar försöka undvika att prata om det för jag tycker det är jobbigt men jag valde att berätta för henne för en vecka sen och idag dumpade hon mig för hon sa att det var för mycket för henne att hantera.
Jag tänkte att det kanske är dags att försöka äga mitt förflutna så här har ni berättelsen om min uppväxt som jag håller hemlig för de flesta jag känner:
Jag föddes i Johannesburg i Sydafrika till en svensk mamma och en (vit) sydafrikansk pappa. Mamma var sköterska och pappa var kirurg och de träffades när de jobbade för läkare utan gränser i Uganda och Kongo. Jag vet inte vad de såg eller upplevde där men de blev båda alkoholister strax efter de fick mig.
Mamma slog mig regelbundet. Pappa slog mig också men inte alls lika ofta, han slog mest mamma. Jag hade nästan ingen koppling till Sverige när jag var liten. Mamma pratade ingen svenska till mig, vi pratade endast engelska i hushållet, men hon gillade att baka kanelbullar. Den enda svenskan jag kunde, lärde jag mig över telefon från min moster som är 12 år äldre än mig. Hon ringde ner och övade på sin engelska och lärde mig några enstaka svenska ord men de enda som satte sig var hej, hej då och jag älskar dig.
När jag var 8 år så blev pappa av med jobbet pga sin alkoholism. Det tog hårt på honom och han började dricka tidigare på dagen och slog mig mer, han och mamma bråkade också väldigt mycket. Bara någon månad efter så dog mormor i en bilolycka (morfar dog av cancer innan jag föddes). Mamma åkte till Sverige för begravningen men jag och pappa stannade hemma i Johannesburg. Mamma var i Sverige i ungefär en månad och medan hon var där började pappa planera en flytt till Durban då han hade kontakter på ett sjukhus där. När mamma kom hem från Sverige var hon en helt annan person i typ en vecka. Hon var glad och sprallig och hade språng i benen. Hon drack fortfarande men hon slog mig inte. Men hon var snart sitt gamla vanliga jag igen. Ungefär en månad efter det inträffade den värsta dagen i mitt liv. Allt som kommer här efter bör kanske tas med en liten nypa salt då det är taget ur mitt minne som en traumatiserad 8-åring och lite info som jag fick efteråt.
En vanlig lördag då vi alla tre var hemma så ställde jag lite frågor till mamma om Durban och vår flytt dit. Antagligen hade inte pappa berättat för henne om denna planen och han blev helt rasande på mig och mamma. Han och mammade skrek och slängde saker mot varandra och efter en stund tog pappa tag i mig och började slå mig. Då gick mamma ut ur rummet och när hon kom tillbaka hade hon en liten revolver i handen. Hon kom in i rummet och utan att säga ett ord sköt hon pappa i huvudet. Han föll ihop i en hög på golvet framför mig och jag och mamma började storgråta. Hon tittade mig i ögonen och höjde pistolen mot sitt eget huvud och fick en blick av fullkomlig förtvivlan i sina ögon medan jag skrek "No, mom, please no!". Då vände hon revolvern mot mig och avfyrade ett skott som snuddade/träffade mig i sidan av magen. Jag hoppade till och började springa mot köket och då sköt hon två skott till, ett som träffade en lampa bredvid mig och ett som träffade mig i benet precis övanför vristen. Mitt skenben bröts och jag kollapsade på golvet. Mamma gick in i köket, lutade sig mot diskbänken och sköt sig själv i magen. Hon kollapsade på golvet och kastade bort revolvern. Jag kröp fram till henne och hon kramade om mig medan det rann blod ur munnen på henne. Hon pratade svenska med mig men jag kunde inte förstå något utom att hon kallade mig älskling. Jag svimmade och vaknade senare upp på sjukhus. En polis satt med mig men svarade inte på några av mina frågor. Efter någon/några operationer till så vaknade jag upp med min moster bredvid mig. Vi fick veta att mamma var död och pappa var i en koma. Pappa dog någon vecka senare och när jag lämnade sjukhuset åkte jag med min moster till sverige.
Min moster är världens bästa människa. Hon tog hand om mig helt ensam som 20-åring och gav upp sin ungdom och sin plan att plugga för att ge en pojk hon hade träffat typ 3 gånger i sitt liv en andra chans till en barndom. Efter ett par år så adopterade hon mig och jag har kallat henne för mamma sen jag var 10. När jag var 19 fick hon sin andra chans att plugga och vi började båda plugga på universitet, dock på olika skolor. Några år senare så gifte hon sig och idag har jag två småsyskon(kusiner) som inte vet hela storyn men som älskar sin adopterade storebror.
Jag har ärr och mardrömmar och svårt att öppna upp och lita på folk men utan världens bästa morsa från 8 års ålder hade jag nog varit en helt annan och mer fuckad människa.
Det här tog tid och tårar att skriva men det känns rätt bra just nu.
Edit: Jag har gått i terapi av och på sen jag kom till Sverige och jag går idag på anti-depp/ångest.
Edit2: Tack så jättemycket för all kärlek och all respons, jag lovar att läsa alla kommentarer och svara på alla frågor imorgon. Jag blev inspirerad av er och har spenderat kvällen med en nära vän som känner till storyn men gått mer på djupet och berättat för honom om de positiva minnen jag har av mina biologiska föräldrar.
submitted by tabse to sweden [link] [comments]


2018.04.15 17:20 pedoreus Sverige har fan ballat ur.

Sverige har ballat ur. Jag som själv har invandrar bakgrund kan och bör säga emot. Min morsa kom hit när hon va 15 år, min farsa när han va 20. Båda mina föräldrar har gjort sitt absolut bästa för att passa in i samhället och för att bli en del av Sverige. Jag tänker göra precis som dem, en vacker dag när jag har mina barn, tänker jag också göra mitt bästa för att bygga upp säkerhet och ett bra liv åt dem.
Min mamma kom hit och fick några små pengar i fickan om månaden, och jag menar verkligen små.Min mamma fick aldrig SFI kurser, eller bidrag, min mamma blev bosatt i en Svensk familj i Dalarna, utan någon kunskap om varken Sverige eller Svenska eller Engelska, hon kunde bara tala Persiska (Farsi).
Hon blev lämnad i fred och fick klara sig själv. Ändå så lärde hon sig Svenska och kunde assimilera sig i samhället, hon lärde sig till den nivån att hon idag jobbar som Svensklärare.
Med detta sagt vill jag inte skryta eller säga att "min mor är bättre än din" bara för att hon gjort rätt. Trotts motgångar i ett helt nytt och främmande land klarade hon sig, varför? Jo för viljan av ett bättre liv för sig själv, men samt för mig och min syster.
Men idag, så är det inte likadant som det va förr, idag får dessa "nya" invandrare mycket MYCKET bättre standards än vad mina föräldrar fick då. De är bortskämda. Jag säger inte att det va bättre förr, eller bättre nu, jag menar mer att det inte finns någon balans.
Mina föräldrar, båda två assimilerade i detta land, har jobbat för att kunna vara där dem befinner sig idag, de har betalat skatt, gått i skolan, betalar fortfarande av sina studielån och lever ett rätt normalt liv i medelklassen. Det är inte lätt att kunna komma till ett helt nytt främmande land, och bygga upp en framtid, när man är 15 år. Vart är kämpar glöden, vart är viljan av ett bättre liv ? Varför ska vissa få en sån stor del av kakan, när det är vi, arbetarna som betalar för den. Vart fan är min bit ? Det är vi som borde komma först, inte någon person som satte sin fot på denna mark för några månader sedan, inte heller en Svenskfödd person som kallar sig för politiker. Vi, det vanliga folket har byggt upp detta land, inte dem.
Att hjälpa människor i nöd är inte fel, men när Sverige glömmer bort sitt egna jävla folk, självklart skapas det problem, ilska och hat. Det finns så otroligt många problem idag, som inte bör finnas i Sverige, om vi har så jävla mycket pengar som de säger att vi har varför sker det då inte en förändring?
Det är en självklarhet att en massinvandring leder till ökad kriminalitet, men tro mig, de invandrarna och Svenskarna som redan bott i Sverige ett tag, och som fortfarande bor i de utsatta områdena vill inte leva med rädsla, det va en av de anledningarna till varför det kom till "trygga" Sverige, för att fly från hur deras liv såg ut förr.
De flesta vet inte detta, men när kriminella blir arresterade i förorten, så applåderar de Svenskar och invandrare som ser. De drömmer precis som du och jag om en bättre framtid.
De fyra största problemen vi har idag, enligt mig är: 1. Sjukvården 2. Bostadsbristen 3. Invandringen 4. Media. Allt detta går att lösa med rätt tankar och planer. Allt detta är även kopplat till de ena och de andra, problem skapar problem, lösningar skapar lösningar. Jag kan fortfarande inte säga att det finns ett enda parti som är lockande för mig, alla är lika mycket skitsnack.
Båda mina föräldrar är ej religiösa, men de tror på något större än dem själva. Med detta sagt vill jag inte säga att det är dåligt med religion, jag själv är en Ateist men respekterar allas rätt att få tro precis på vad dem vill.
Utan det jag försöker säga är att, nej alla invandrare är inte muslimer som vill ha sharia, nej alla svenskar är inte heller rasister som hatar "svartskallar" för att det säger emot. "Det land du befinner dig i, dem lagarna och reglerna ska du acceptera och följa", detta är ett stycke från koranen som jag håller med om, jag kanske inte översatt det 100% rätt, men principen består.
Men själv, tror jag inte på någon bok eller skrift som helig, ser det som kunskap, inte kunskap som alltid är rätt, men kunskap som kanske va relevant för 2000 år sedan, vissa saker kan vi alltid ta lärdom av, historian är fylld med kunskap om hur vi ska kunna bli bättre. Detta är dock min åsikt, och om någon religiös individ vill ta åt sig, och bli ledsen, sorry, not sorry. Detta gäller dock inte endast koranen, det gäller alla de heliga skrifter från Buddism till Kristendom, alla har något att lära ut, men alltid med en stor nypa salt, det är ju trotts allt historia.
Det som dock stör mig är hur de "nya" invandrarna behandlas, varför ska folk som inte är ifrån detta land få så mycket mer än mig, som bott här hela mitt liv, som har betalat skatt och försökt bidra till samhället med att jag vill utbilda mig och jobba. Nej jag säger inte att vi inte ska hjälpa till, men vi ska inte glömma bort vem det är som faktiskt hjälper, det är inte politikerna som betalar för dem, det är vi.
Jag kommer alltid se mig som svensk, med en Persisk(Iran)bakgrund lika mycket som jag kommer se mig själv som ett utav de miljontals djur på våran planet. För det är precis allt vi människor är, lite smartare apor, som står rakt på en flygande boll i universum. Jag vill helt enkelt att Sverige idag ska ta lärdom av de misstagen de gör, inte fortsätta göra om dem.
En av de sakerna idag som stör mig mest är hur Vänster och Höger alltid ska hålla på att förstöra, ena sidan är jättebrutal, och den andra sidan är fylld med censur. Detta går ju fan inte, när ska folk ta lärdom av historien och inse att det ska inte finnas några jävla färger eller någon sida.
Enligt mig så har inga rasister, oavsett om de är vita, svarta, rosa, gula, gröna, bruna eller vilken som helst av färgerna plats i Sverige. Alla de som vill komma till Sverige och berika kulturen gör rätt, alla som vill komma hit och ändra på kulturen gör fel. Vi ska ha ett fritt samhälle, där människor ska få ha rätten att kunna va kritisk tänkande, istället för får som följer en flock. Människor ska få ha rätten att känna sig bekväma med vem dem är, men inte tvinga på andra sina syner, för lets face it, alla ser olika på saker och ting.
I ett land som Sverige, så ska det fan inte finnas Sharia lagar eller shariapoliser i vissa förorter, det ska inte finnas så otroligt mycket kriminalitet, det ska inte ens finnas en religiös makt alls, för religion är något helt personligt. Ge polisen de resurser de behöver, ge sjukvården de resurser de behöver för att göra samhället till en bättre plats. Det är ju vi som jobbar för pengarna, har inte vi någon rätt att säga vart det ska gå ?
Jag har inte de bästa lösningarna till problemen, det är inte vad jag försöker säga, jag försöker helt enkelt säga att vi måste kunna få ta upp problemen som vi har, och inte bli skyltad som något vi inte är bara för att vi vågat prata om de. Jag må vara från en invandrar bakgrund, men jag älskar Sverige, jag ser mig själv som Svensk och det kan ingen ändra på, jag har min rätt som människa att få kunna känna precis som du kära läsare. Jag vill inte bli hatad för hur jag ser ut, jag vill tas på allvar, för jag gör samhället lite bättre med att våga prata om de problem vi har, istället för att låta dem sjunka under radarn som våra politiker gör. Vi har en stor väg att gå, och jag är glad att få kunna gå den vägen. Men ärligt talat, det är dags att sluta i en värld baserad på hat och kärlek. Vi måste bli realistiska.
Till er som orkat läs hela min text, vill jag gärna säga tack för din tid, men nu är det så att denna "blatten" har talat färdigt. Tack för att du orkar läsa!
submitted by pedoreus to sweden [link] [comments]


2018.03.13 19:07 biffsteken [Seriös] Vad är eran uppfattning om finska språket/finnar/Finland?

Jag undrar, vad för generella åsiktesympatieavundsjuka/hat har ni mot finnar och det som kommer med finnar?
Det pågår just nu mycket debatt på /europe och /suomi om hur Sverige och svenskar i allmänhet inte respekterar det finska språket och hur vi inte gillar finska personer. Jag vill därför bevara den svensk-finska broderligheten som har existerat i hundratals år.
Jag har däremot aldrig hört något av detta i hela mitt liv. Mina vänner, familj och släkt har alltid pratat bra om Finland och finska personer, och jag har absolut inga finska rötter, utan däremot danska och jämtländska.
Jag har hört om vissa fall där personer på svenska skolor har sagt åt personer att prata svenska, och som sedan har blivit tungt kritiserat och där sedan skolorna har gått ut och bett om ursäkt. Det ser däremot ut som om det finska språket börjat bli mindre och mindre använt i Sverige, och att språket håller på att dö ut.
Jag personligen måste säga att jag älskar Finland (och ser upp till Finland och finska beslutsfattare på många olika sätt, speciellt när det gäller skolan) och har planer på att lära mig det finska språket inom kort, då min flickvän är finsk.
submitted by biffsteken to sweden [link] [comments]


2018.03.08 03:18 kastaivagokej Uppdutta inte - Mitt liv är fucked up [Seriös]

Vill bara skriva av mig. Uppdutta inte. Gör inget. Uppskattar bara om någon där ute läser lite av det jag skriver iallafall.
Det är som en trasig skiva. Mitt liv hit ditt liv hit. Ingens liv är perfekt och jag förstår det, verkligen.
Jag lider av depression, talat med diverse psykologer och fått det förklarat för mig att jag har ett depressivt beteende.
Jag är 26 år gammal. Min familj är GALET trasig. Ingen pratar med någon. Har två yngre syskon. Ett 16 och ett 22. Hela familjen splittrad.
Jag har ett bra jobb. Jag tjänar bra. Jag har en fantastisk sambo sen 6 år tillbaka. Men min familj tar kål på mig. Vissa skulle säga uteslut din familj. Jag hade lätt kunnat utesluta min familj om jag inte haft en 16 årig bror som fortfarande bor hos en av sina föräldrar och blir psykologiskt och fyskiskt misshandlad.
Idag har jag bestämt mig för att ta steget för att anmäla det till SOC/polis.
Det är svårt att förklara allt och vad som hänt, men sammanfattning - min familj är fucked up, det går inte fixa.
Jag har pga detta (vad jag tror) etablerat någon form av alkoholism som jag 'står' för.
Jag dricker varje dag för det är enda tillfället jag någonsin känner mig jämnlike. Det är svårt att sätta ord på depression, men om man ska förklara det något så är det som att man är ledsen men inte så man ska gråta, och det känns som allt är emot en. När jag är full känner jag mer av en lättnadskänsla som gör att jag mår bra, kollar på något sorgligt youtubeklipp och gråter av mig allt.
Min sambo vet om en del av det.
Jag är full nu, saken är att jag är självmordsbenägen. Jag kan lätt gråta till låtar eller videos när jag är full och känna varför, varför ska jag vara kvar.
Enda som håller mig kvar just nu är min yngsta bror och min sambo, som jag älskar innerligt men inte känner jag förtjänar. Det vore fegt och osjälviskt att göra det. Och det är lite så jag alltid levt, osjälviskt. Det är därför jag drar mig från det.
Jag är hemskt ledsen om det bryter mot några TOS eller regler. Ta bort det om det behövs. Jag vill inte ens ha några som skriver på det här, vill bara skriva av mig.
Tack så hemskt mycket om du läst, du betyder för mig.
submitted by kastaivagokej to sweden [link] [comments]


2018.01.22 10:40 Ogdrol [Seriös] Mår dåligt, och oroar mig konstant

Går rakt på sak, jag har mått skitdåligt i princip hela 2017 har även under 2017 försökt att strypa mig själv ett par gånger, samt haft nästan dagliga tankar om självmord. och till och med nu i 2018s början (typ första dagarna) kom händerna mot halsen på mig per automatik.
Förutom detta hade jag en extremt jobbig olyckshändelse förra veckan, då min pappa är mitt supportsystem, och han var på semester i en vecka, han är alkoholist samt har han tagit tabletter mot rökning och alkohol, vilket har haft bra effekter på rökningen iaf, däremot är rökningsmedicine den farligare vad jag vet då det är Champix.
I alla fall under semestern hade han börjat dricka och glömma av prylar som att ta sina sprutor och sådant och massa annat med mediciner, och började bara röka och supa mer och mer, jag vet inte allt då det var min mor som var med honom.
I vilket fall som helst, har pappa blivit extremt förvirrad, och pratade väldigt osammanhängande, blev väldigt aggressiv och så vidare, det hela slutade med att han var tvungen att gå till akuten, detta var för en vecka sedan och han är fortfarande där men vi vet bara att han lever och är fortfarande förvirrad.
Eftersom min pappa är mitt supportsystem och varit det i en väldigt lång period. så känns det väldigt kasst hemma och varje dag känns i princip som en mardröm, har i princip gråtit varenda dag. Har även ADHD och studerar på universitet.
Jag är mest orolig för min fars liv och hans beteende, vill mest att han skall bli som han brukar vara, vad vi fått höra är han fortfarande förvirrad, han skall även gå på behandlingshem i vad jag hört max 6 månader, Vi har även fått problem med ekonomin här hemma då vi inte har tillgång till hans bankkonto, då det är han som oftast tar hand om räkningarna och vi för över pengar till det kontot.
känner mig själv sönder krossad, som att jag har problem att gå upp ur sängen och annat ibland, när jag har föreläsning eller dylikt, (jag älskar programmet jag går på) har inte jättemånga jag umgås med på universitetet. Har känt mig som släktens skam ett tag också.
Kan inte komma på något annat att skriva och det känns som om jag borde ha något mer.
submitted by Ogdrol to sweden [link] [comments]


2017.08.29 12:26 soker_angel [Seriös] Jag söker en (eller flera) angel investor - läs gärna

Hej
Jag skriver från en throwaway konto för detta inlägg dock är jag en ganska aktiv Swedditor.
Det är nämligen så att jag är en ensamstående mamma till en 5 årig och har tidigare i mitt liv haft det väldigt tufft. Väldigt, väldigt tufft. Men jag har gjort allt i min makt att resa upp ur askan: jag började plugga, skaffade ett bra jobb, sen ett till jobb för att ha extra inkomst, allt för att försöka se till att jag och mitt barn har ett bra liv fram över.
Det jag söker är en person (eller flera) som kan tänka sig att låna mig ett belopp på 2 68 0000:-. Innan ni klickar bort, låt mig förklara vad det ska gå till och varför jag söker dessa pengar. Jag vill att allt ska vara på bordet, med tydliga kontrakt, osv.
Okej, det är en stor summa pengar vi pratar om. Varför går inte jag iväg till banken då?
Så, what's in it for me? Varför skulle du vilja lägga pengar på detta och hjälpa en person som har suttit sig i skulder?
Jag har äntligen kommit in på ett fas i mitt liv vart jag kan börja ändra saker för mig och mitt barn. Jag behöver bara en chans att visa vad jag är kapabel.
Hör gärna av er i PM ifall ni är seriös/intresserad av att hjälpa mig, eller om ni har några funderingar.
ETA: Om någon kan hjälpa med lägenheten kan jag alltid prata med BlueStep om att låna mot lägenheten för den sista 180 000:-.
submitted by soker_angel to sweden [link] [comments]


2017.08.12 14:59 konaya Hjälp mig att sammanställa en svensk litterär kanon!

There is a summary for Non-Swedish visitors at the end of this post.
Jag är lite irriterad över att vi inte har en etablerad litterär kanon i Sverige. Inspirerad av denna artikel på Runeberg tog jag BIF:s Århundradets svenska böcker och SVT:s Århundradets mest betydelsefulla böcker och slog ihop dem. Båda listorna är hundra böcker långa. Genom att lägga ihop rankningen för respektive bok får fick jag en 146 böcker lång lista där ordningen bestäms bestämdes av båda listor. Där en bok inte finns fanns med i en lista ges gavs rankningen 101.
Det finns/fanns så klart ett par problem med denna lista:

Listan

Facklitteratur

Titel Författare År
Systema naturae Carl von Linné 1735
Ett barn blir till Lennart Nilsson 1965
Ofredsår Peter Englund 1993

Poesi

Titel Författare År
Aniara Harry Martinsson 1956
Fänrik Ståls sägner Johan Ludvig Runeberg 1848-60
Snölegend Werner Aspenström 1949
Samlade dikter Gunnar Ekelöf 1932-89
Får jag lämna några blommor Nils Ferlin ?
Dikter Hjalmar Gullberg 1985
Dikter Tomas Tranströmer 1954-2004
Dikter Karin Boye 1950
Nya dikter Verner von Heidenstam 1915
Århundradets kärlekssaga Märta Tikkanen 1978

Reportageböcker

Titel Författare År
Tysk höst Stig Dagerman 1947
Rapport från kinesisk by Jan Myrdal 1963
Lort-Sverige Ludvig Nordström 1938

Romaner

Barn och ungdom

Titel Författare År
Pippi Långstrump Astrid Lindgren 1945
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige Selma Lagerlöf 1906-7
Bröderna Lejonhjärta Astrid Lindgren 1973
Emil i Lönneberga Astrid Lindgren 1963
Berts dagböcker Jacobsson, Olsson 1987-99
Mio min Mio Astrid Lindgren 1954
Ronja Rövardotter Astrid Lindgren 1981
Alla vi barn i Bullerbyn Astrid Lindgren 1947
Alfons Åberg-böckerna Gunilla Bergström 1972-2012
Madicken Astrid Lindgren 1960
Karlsson på taket-böckerna Astrid Lindgren 1955-68
Kulla Gulla-böckerna Martha Sandwall-Bergs. 1945-51
Vi på Saltkråkan Astrid Lindgren 1964
Pettson och Findus-böckerna Sven Nordqvist 1984-2015
Barnens ö P. C. Jersild 1976

Biografier och skrönor

Titel Författare År
Nässlorna blomma Harry Martinsson 1935
Ondskan Jan Guillou 1981
Populärmusik från Vittula Mikael Niemi 2000

Dagboksromaner

Titel Författare År
Doktor Glas Hjalmar Söderberg 1905
Dvärgen Pär Lagerkvist 1944

Deckare

Titel Författare År
Händelser vid vatten Kerstin Ekman 1993

Historiska romaner

Titel Författare År
Utvandrarserien Vilhelm Moberg 1949-59
Stad-sviten Per Anders Fogelström 1960-68
Strändernas svall Eyvind Johnson 1946
Den som vandrar om natten Marianne Fredriksson 1988
Molnfri bombnatt Vibeke Olsson 1995
Hans nådes tid Eyvind Johnson 1960

Idéromaner och debattböcker

Titel Författare År
Hertha Fredrika Bremer 1856
Väckarklocka Elin Wägner 1941

Kriminalare

Titel Författare År
Grisfesten Leif GW Persson 1978
Martin Beck-böckerna Sjöwall/Wahlöö 1965-75

Osorterade romaner

Titel Författare År
Röde Orm Frans G Bengtsson 1941-45
Jerusalem Selma Lagerlöf 1901-2
Juloratoriet Göran Tunström 1983
Den allvarsamma leken Hjalmar Söderberg 1912
Kejsaren av Portugallien Selma Lagerlöf 1914
Mor gifter sig Moa Martinson 1936
Din stund på jorden Vilhelm Moberg 1963
Jack Ulf Lundell 1976
Vägen till Klockrike Harry Martinsson 1948

Osorterat

Titel Författare År
Simon och ekarna Marianne Fredriksson 1985
Barabbas Pär Lagerkvist 1950
Rid i natt Vilhelm Moberg 1941
Kvartetten som sprängdes Birger Sjöberg 1924
Vem älskar Yngve Frej? Stig Claesson 1968
Lars Hård Jan Fridegård 1935-6
Trägudars land Jan Fridegård 1940-9
Gäst hos verkligheten Pär Lagerkvist 1925
Kallocain Karin Boye 1940
Hummelhonung Torgny Lindgren 1995
Ormens väg på hälleberget Torgny Lindgren 1982
Rövarna i Skuleskogen Kerstin Ekman 1988
En komikers uppväxt Jonas Gardell 1992
Romanen om Olof Eyvind Johnson 1934-37
Efter tusen år av tystnad Birgitta Onsell 1994
Comédia infantil Henning Mankell 1995
Bara en mor Ivar Lo-Johansson 1939
Boken om San Michele Axel Munthe 1929
Agnes Cecilia — en sällsam historia Maria Gripe 1981
Jag saknar dig, jag saknar dig! Peter Pohl 1992
Anna, Hanna och Johanna Marianne Fredriksson 1994
Sörgården Anna-Maria Roos 1912
Löwensköldska ringen Selma Lagerlöf 1925
Stengrunden Bo Giertz 1941
Utvald att leva Jerzy Einhorn 1996
Vinterviken Mats Wahl 1993
Jernbane-eposet Sara Lidman 1977-85
Tordyveln flyger i skymningen Maria Gripe 1978
Villospår Henning Mankell 1995
Markurells i Wadköping Hjalmar Bergman 1919
Raskens Vilhelm Moberg 1927
Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult Astrid Lindgren 1975
Herr Arnes penningar Selma Lagerlöf 1904
Den femte kvinnan Henning Mankell 1996
Natt i marknadstältet Lars Ahlin 1957
Mördare utan ansikte Henning Mankell 1991
Din livsfrukt Lars Ahlin 1987
Hunden Kerstin Ekman 1986
Krilontrilogin Eyvind Johnson 1941-3
Samuels bok Sven Delblanc 1981
Steget efter Henning Mankell 1997
Ett drömspel August Strindberg 1902
Den vita lejoninnan Henning Mankell 1993
Lovängsserien Sven Edvin Salje 1942-73
Bombi Bitt och jag Fritiof Nilsson Piraten 1932
Lifsens rot Sara Lidman 1996
Gentlemen Klas Östergren 1980
Soldat med brutet gevär Vilhelm Moberg 1944
Aprilhäxan Majgull Axelsson 1997
Det levande landskapet i Sverige Sten Selander 1955
Den tionde Sånggudinnan Carina Burman 1996
Janne, min vän Peter Pohl 1985
Livets ax Sven Delblanc 1991
Spillran av ett moln Rolf Edberg 1966
Bock i örtagård Fritiof Nilsson Piraten 1933
Bränt barn Stig Dagerman 1948
Enligt Maria Magdalena Marianne Fredriksson 1997
Pubertet Ivar Lo-Johansson 1978
Stjärnor utan svindel Louise Boije af Gennäs 1996
Blindgång Marianne Fredriksson 1992
Hjortronlandet Sara Lidman 1955
Miranda och pärlhalsbandet Kerstin Sundh 1987
Godnatt, jord Ivar Lo-Johansson 1933
Vävarnas barn Per Anders Fogelström 1981
Pappan och havet Tove Jansson 1965
Paradisets barn Marianne Fredriksson 1985
Tjuven Göran Tunström 1986
Dykungens dotter Birgitta Trotzig 1985
Häxringarna Kerstin Ekman 1974
Bokhandlaren som slutade bada Fritiof Nilsson Piraten 1937
Vindspejare Agneta Pleijel 1987
Ultra Marin Evert Taube 1936
Mitt liv Herbert Tingsten 1961-4
Evas bok Marianne Fredriksson 1980
Kvinnor och äppelträd Moa Martinson 1933
Skuggan över stenbänken Maria Gripe 1982
Fru Björks öden och äventyr Jonas Gardell 1990
Katanga Jonas Waern 1980
Merabs skönhet Torgny Lindgren 1983
Frestelsernas berg Jonas Gardell 1995
Svarta Ballader Dan Andersson 1917
Musikanternas uttåg P O Enquist 1978
Rapport från en skurhink Maja Ekelöf 1970
Statarna Ivar Lo-Johansson 1936-37
Brev från nollpunkten Peter Englund 1996
Solange Willy Kyrklund 1951
Rymdväktaren Peter Nilson 1995
Mulens marker Gunnar Arnborg 1987
Clownen Jac Hjalmar Bergman 1930
Snörmakare Lekholm får en idé Gustaf Hellström 1927
Det osynliga barnet Tove Jansson 1962
De långa åren Eino Hanski 1972
Mormor gråter och andra texter Jonas Gardell 1993
Syndafloden Marianne Fredriksson 1990
Efter floden P. C. Jersild 1982
Det går an C. J. L. Almqvist 1839
Hemsöborna August Strindberg 1887
Röda Rummet August Strindberg 1879
Vad skall med? Vad skall bort? Hur skall kriterierna för valet se ut? Ta en favorit bland böckerna ovan (eller en annan bok) och håll ett brandtal om dess kanonska kvaliteter. Är du inte personligen intresserad kanske du känner någon som är det – tipsa denne om projektet! Hjälp mig, kort sagt.

Ändringslogg

English summary:

Sweden doesn't have an established literary canon. I have begun compiling such a list, imperfect as it is, and I am asking for help pruning and cultivating it into something usable. You are of course free to join in, as long as you understand what a canon actually is so we don't get fifty million Americans suggesting the girl with the fucking dragon tattoo.
submitted by konaya to sweden [link] [comments]


2017.07.20 17:08 Xevilmf Seriös fråga. Jag som kille och som har nära till känslor, tydligen. Hur fan gör man?

Detta är ett jävligt seriöst inlägg. Vet inte riktigt varför jag vänder mig till sweddit, nånstans tror jag att det finns folk här som kan vägleda mig lite. Dock vet jag förmodligen redan vad ni kommer att svara mig. Dessutom, jag har inte så många vänner jag kan snacka med. Jag har två just nu, dom är underbara som står ut.
Till saken, jag har träffat en tjej. Wow, grattis mig. Det var inte ens meningen. Var inte heller meningen att jag skulle träffa HON med stora bokstäver. Allt är fantastiskt. Vi båda är på samma banor i livet och vi känner samma sak för varandra och ja.. Det är redan prat om att i framtiden flytta ihop och hon vill att jag ska ställa den stora frågan. Vi har träffats i 5 veckor, vi borde kanske ta det lugnt men
Nu är det såhär att när JAG är ifrån henne så känner mig mig väldigt ensam. Och jag är grabben som älskar min ensamhet. Men utan henne är jag så jävla.. ensam. Den här ensamheten får mig att överreagera och övertänka. Detta är ett nytt problem jag aldrig varit med om tidigare. Jag skriver så sjukt onödiga saker. Som idag.. Sov hos henne, hon skulle träffa sin brudar vid 12. Vi samåkte in stan och hon lämna mig hos mig. Nånstans hade jag fått för mig att vid 2 skulle de va klara. Vid 3 säger jag att jag har tråkigt. Hon säger att hon umgås med en kompis, jag nämner då klockan 2 och nu har jag startat det onödiga. Jag kommer på mig själv att jag överreagerat men denna gången skriver jag "skit i detta, svara inte på detta heller. Bara skriv när du kommer <3"
Såhär är det varje gång. Detta är då trotts att jag VET att det är vi. JAG VET allt. Min hjärna har alla svaren innan jag ställer frågan. Men mitt hjärta.. det blöder, så in i helvete. Varje gång jag har skrivit så får jag panikångest. Jag storlipar och hyperventilerar. Jag har aldrig tidigare haft ångest. Sist kräktes jag. Av tanken av att veta att jag förstör detta.
Jag vet att det bara är att sluta skriva, sluta tänka och allt. För jag vet att i slutändan så är det mig hon kommer till. Det är vi som kommer ha barn ihop, bo ihop och vara gifta för det är så vi båda känner och det hjälper hon mig med. Men hur fan gör man när man förstör något såhär vackert? HUR ska jag sluta skriva, mer än att så lätt som att bara sluta??
Ställ frågor, är så svårt att få hela storyn på kort varsel. Jävligt tacksam för svar, för jag vill för första gången i mitt liv kämpa tills jag dör.
TL;DR: Jag övertänker, överreagerar. Det förstår mitt förhållande. Hur slutar jag med det?
submitted by Xevilmf to sweden [link] [comments]


2017.06.28 14:25 DatguySm0rT Hur livet kan vända till nått underbart!

Jag vill förklara en sak om mitt liv, varför jag tror att jag blev en sån Fuck up. Allt börja när jag va liten, då min far slog min mamma. Och i senare tur slog mig och min syster, efter dom hade gått skilda väga. Det går några år, men senare blir min mamma självmordsbenägen. Kunde även hända att, där låg en lapp när vi kom hem, där det stod att hon har stuckit och inte kommer tillbaka. Allt jag kunde göra är att försöka skydda min syster från detta. Vi fick ljuga, till socialen och andra om vårt liv, för att bo kvar hos mor. Jag va in en värld jag inte kunde påverka, utan stod bredvid som en åskådare. Och vänta på nästa hemska sak ska hända, i princip. Men så hitta jag droger, och med droger kunde jag påverka vad som hände i min värld. Jag börja med brott, för de va också nått jag kunde påverkar, för detta fanns i min värld jag kunde styra detta. Trodde jag, så efter 12 år av missbruk, och kriminalitet. Tog detta stop, drogerna gjorde mig blind. Jag kunde inte kontroller den värld jag var i, drogerna kontrollera mig. Nu när jag är nykter inser jag verkligen det. Jag menar, att jag slutade inte även om jag tog en överdos. För drogerna hade ett sånt styre över mig, att de är skrämmande, nu när man tänker efter. Och nu har det gått 6 år sen jag blev ren, och jag älskar mig själv. Allt jag försöker i livet nu, är att leva i kärlek, och försöka sprida de i den mån jag kan.
submitted by DatguySm0rT to sweden [link] [comments]


Projekt Jag Älskar Mitt Liv - Maj 2012 - SocialFrihet.se Linda Bengtzing - Älskar mitt liv (1986) Ultima Thule - Jag Älskar Mitt Sverige Ultima Thule Jag älskar mitt sverige Linda Bengtzing - Älskar Mitt Liv (J'aime la vie) 1986 Linda Bengtzing Älskar mitt liv. Jag älskar mitt liv som jag älskar dig - YouTube Jag älskar mitt Sverige Lejla är mitt allt.

Jag ska älska dig hela mitt liv JW.ORG Specialsång

  1. Projekt Jag Älskar Mitt Liv - Maj 2012 - SocialFrihet.se
  2. Linda Bengtzing - Älskar mitt liv (1986)
  3. Ultima Thule - Jag Älskar Mitt Sverige
  4. Ultima Thule Jag älskar mitt sverige
  5. Linda Bengtzing - Älskar Mitt Liv (J'aime la vie) 1986
  6. Linda Bengtzing Älskar mitt liv.
  7. Jag älskar mitt liv som jag älskar dig - YouTube
  8. Jag älskar mitt Sverige
  9. Lejla är mitt allt.

50+ videos Play all Mix - Linda Bengtzing - Älskar Mitt Liv (J'aime la vie) 1986 YouTube Linda Bengtzing - Piccadilly Circus (1986) - Duration: 2:42. MrPbh1971 852 views Jag älskar mitt Sverige naketidl. Loading... Unsubscribe from naketidl? ... Die Ärzte - Jag Älskar Sverige (svensk översättning) - Duration: 3:41. JadeiteNoMiko 40,675 views. Ultima Thule - Jag älskar mitt Sverige. This feature is not available right now. Please try again later. Provided to YouTube by Universal Music Group Jag älskar mitt liv som jag älskar dig · Diestinct Frusna tårar ℗ 1983 MNW Music AB Released on: 1983-01-01 Comp... Linda Bengtzing Älskar mitt liv. Jonas Larsson. Loading... Unsubscribe from Jonas Larsson? ... Jag ljuger så bra @ Globen 2006 - Duration: 3:20. W Studios 2,270,619 views. Our new desktop experience was built to be your music destination. Listen to official albums & more. Jag älskar mitt liv med denna osvenska kvinna! Lejlas kärlek är min största energikälla. Jag älskar mitt liv med denna osvenska kvinna! Skip navigation Sign in. Search. From the A side of the 7' single Älskar mitt liv (Mariann ‎– MAS 2458), 1987. The track is a cover version in Swedish of the 1986 Eurovision Song Contest winner, Sandra Kim's J'Aime La Vie. Vi har nu skrikit 'Jag älskar mitt liv!' varje dag kl 13.00 i en hel månad i centrala Göteborg. Varför vi gjorde detta kan ni läsa på vår blogg i inlägget: